När jag satt på bussen hem efter att ha varit hos MG (och där träffat MW och hennes son Melker 5 månader *tick tack tick tack*) så lyssnade jag på mina rosa Ipod. När jag satt där i mitten av bussen och stirrade ut över de becksvarta fälten så spelades Greenday/U2 - The saints are coming och den låten börjar med "there is a house in New Orleans they call the rising sun..." och det är strofen ur "The house of the rinsing sun" som min pappa har sagt att den vill han ha spelad på sin begravning. Då var det som om någon stack hål på den tunna ballong som skyddar mina känslor och små salta tårar började sakta trilla ner för mina kinder.
Jag har shuffle på min Ipod så efter "The saints are coming" så satte Coldyplay - The Scientist i gång. Den som kan hålla tårarna tillbaka till den låten när man känner sig vemodig ska ha en eloge.
Därefter kom "Nothing compares to you" med Sinead O´Connor och bussen rullade in i Tidaholm. Jag torkade tårarna och hoppade av bussen utanför Stensiken. När jag gick där i kylan över isfläckar och gamla cigarettfimpar slog det mig att det är nog viktigt att gråta ibland och sen satte jag på Randy - Xray-eyes och studsade upp för trapporna på 12A.
Jag är nog lite EMO i smyg.
1 kommentar:
ja de tror ja me! ;)
du foresten, ryanair flyger inte till irland mellan 29mars och 29 oktober :( om man inte flyger stockholm eller till o me genom london vill saga, sa vill du komma far de nog allt bli innan 29e mars, om du vill ha enkel flyg?
Skicka en kommentar