sentimentalitet eller sorg?

En god vän sa till mig att sedan hennes katt dog grät hon aldrig för "småsaker" som sorgliga filmer eller böcker.

Jag har väldigt svårt att förstå det. Eller? Det kanske är skillnad på sorg och sorg.

Jag förlorade min farmor för 10 år sedan. Hon dog i ALS en sjukdom som gör att man förlamas bit för bit och sedan dör. Det var fruktansvärt att hon inte ens fick bli 70 år och aldrig kom att se oss barnbarn växa upp eller eventuella barnbarnsbarn. Men även fast det fortfarande gör ont gråter jag. Jag gråter ofta.

Jag gråter varje gång jag ser Extreme Home Makeover, när jag läser dikterna i begravningsannonser, när Edward lämnar Bella i skogen i "New Moon" och när jag ser på andra sorgliga filmer. Jag grät till och med då jag såg ett klipp på ett bröllop där alla marsalker och brudtärnor dansade fram till altaret - det var inte sorgligt utan bara vackert.
Men jag tycker inte det är slöseri med tårar att gråta över detta. Jag tycker det snarare är ett kvitto på att jag fortfarande är mänsklig och kan sätta mig in i andra människors situationer och vara empatisk.

Nu vet jag att det bara är I och M som gråter till sorgliga filmer och jag säger inte att ni andra är omänskliga som inte gråter.

Att gråta är befriande.