Ångesten började som ett litet frö som sedan närdes av tårar och besvikelse. Ångesten växte mer och mer. Den var som störst hela 2004. Den hindrade mig då från att leva normalt. Alla tankar, tårar och sömnlösa nätter hade blivit till ett blödande sår. Jag sög åt mig vad alla sa som en svamp och vände ut och in på alla ord. Jag hade min insida på utsidan och kom på mig själv att gråta inne på ICA.
Högskolan med all den kunskap man fick där rev upp en ny ångest, tvångstankar. Dagarna var stridsfält. Tre år gick och såret på insidan läkte bit för bit, ja till och med blev till bleknande ärr. Mitt nya yrke började sakta men säkert sprätta upp det läkta och strö salt i såren. Gamla ljus tändes i mörkret och jag fick hjälp att slicka mina sår. Ångesten krympte åter men fanns alltid i bakgrunden som ett lurpassande djur.
Våren 2008, ännu ett nytt yrke. Ångesten kom tillbaka, den var våldsam men långt ifrån vad den har varit men den fick mig att tappa fotfästet. Jag grät på morgonen, på lunchen och innan jag la mig. Jag gråter till och med nu bara när jag tänker på det. Mitt gamla ljus lyste starkare och nya ljus tändes. Jag blev räddad men fick även lärdomar för livet. Såret läkte och växte till och med igen.
Idag är såren läkta men ärren har inte bleknat. Ångesten har jag i ett koppel som kan tyglas. Mörkret hålls borta av mina starkast lysande stjärnor på himlen, N och min vänner.
Utan er vore jag fortfarande ett blödande sår i mörkret.
Tack.
1 kommentar:
Vad bra skrivet!Och jag vet hur det känns, ångest är pest!
Skicka en kommentar