Att man kan älska något med päls så mycket

Luna Beastie Pancakes, ja så heter vår katt.
Hon är en snart tvåårig sköldpaddsfärgad honkatt.
Jag älskar att vakna till ett "brrrry" och ett "plingeling" när hon hoppar upp i sängen på morgonen för att säga God Morgon. Att hon låter "brrrry" är för att hon sällan jamar utan mer låter som en fågel och "plingeling" är hennes halsband.
Jag älskar hur hon står innan för dörren när man kommer hem och lägger sig som en fläskfilé för att bli kliad på magen.
Luna är egentligen ingen "gose-katt" för hon kommer sällan till andra än till mig och Niklas. Tydligen är det typiskt för sköldpaddsfärgade katter, de är kända för att inte vara gosiga.
Man jag är nöjd med lite kel ibland, även om det väldigt ofta inkluderar bett och ett och annat klös.

Jag har alltid älskat katter, vi har en film från 1987 (då jag är 2 år) då jag just fått en handduk med en katt på, då står jag och pussar katten och håller den sedan hårt mot bröstet.

I somras när jag och Niklas skulle till London såg vi en överkörd katt på vägen till flygplatsen och då grät jag hjärtskärande för det var så fruktansvärt att den söta svart-vita katten hade dött.

Jag måste varit katt i mitt förra liv.